GÄSTBLOGGARE: Upptakten till det teckenspråkiga samfundet i Finland gavs under 1800-talets senare hälft som kan beskrivas som ett slags glansperiod: i dövskolorna användes både teckenspråk och det skrivna språket parallellt och i dem fungerade döva personer som lärare. Många föreningar för döva grundades i Finland och sedermera också Finlands Dövas Förbund år 1905. Glansperioden kom emellertid att bli kort.
Oralismen som grundade sig på rashygien spred sig i Finland i slutet av 1800-talet. Den är en inriktning inom pedagogiken för döva som betonade (och som fortfarande betonar) vikten av talet och läppavläsningen. Anhängarna av talmetoderna anser att tänkandet och den andliga utvecklingen kan ske enbart genom det talade språket. Användandet av teckenspråk förbjöds i skolorna och det viktigaste ämnet blev artikuleringen som kunde undervisas upp till 20 timmar i veckan. Användandet av teckenspråk straffades; blev man fast för det kunde man få käppslag på fingrarna. Talmetoden och till den hörande hårda attitydfostran förvirrade döva elevers inställningar till teckenspråket som gav skamkänslor och som man inte längre ville använda offentligt.
Döva kvinnor tvångssteriliserades – ingen vet hur många
Det rashygieniska tänkandet påverkade det teckenspråkiga samfundet också på ett bredare plan. År 1929 stiftades en äktenskapslag som förbjöd personer som var döva från födseln att gifta sig med varandra. I enlighet med lagen om sterilisering, som stiftades sex år senare, steriliserades i Finland åren 1935–70 totalt 7530 kvinnor. Bland dem också döva kvinnor. I det teckenspråkiga samfundet har detta varit känt, men hur många döva kvinnor som steriliserades med stöd av lagen vet ingen. Förtrycket har haft stora och långtgående verkningar på det teckenspråkiga samfundets attityder och uppfattningar om teckenspråket och samtidigt också på de dövas uppfattning om det egna människovärdet.
De teckenspråkigas ställning förbättrades från och med 1970-talet då forskningen i teckenspråk och rörelsen kring medvetande om dövhet blev starkare. I skolorna började man använda teckenspråk, vilket medförde en förbättring i de dövas studiemöjligheter. Förändringar skedde också på statlig nivå: teckenspråket erkändes i Finlands grundlag år 1995 och lagen om teckenspråk stadfästes år 2015. I båda fallen var Finland ett föregångarland.
De språkliga rättigheterna förverkligas fortfarande inte
Slutet gott, allting gott? Tyvärr inte. De språkliga rättigheterna och ett jämlikt deltagande förverkligas fortfarande inte i dag. Fpa gjorde förändringar i tolkningstjänsterna för personer med funktionshinder för nuvarande upphandlingsperiod utan någon egentlig medverkan av berörda organisationer och kunder, samt manglade igenom upphandlingen trots organisationernas protester. Förändringen innebar att tolkarna blev färre, tolkarnas möjligheter att använda olika tolkningsmetoder begränsades och det uppstod regionala begränsningar. De teckenspråkiga barnens språkliga rättigheter och rätt till undervisning på modersmålet förverkligas inte heller på ett jämlikt sätt, och ofta krävs det att föräldrarna tar upp striden för att rättigheterna förverkligas.
Både historien och dagsläget avslöjar att mycket fortfarande är obehandlat och olöst. Många sår är alltjämt oläkta. Förverkligandet av språkliga rättigheter och ett återuppbyggande av förtroendet kräver att statsmakten reagerar på orättvisorna och att en förlikningsprocess sätts i gång. Vilka förlikningsprocessen och ersättningen borde vara skall det teckenspråkiga samfundet få avgöra själv.
Maija Koivisto
Skribenten är lärare i Dövas folkhögskola och deltog som en av debattörerna i seminariet Historiska orättvisor som Förbundet för mänskliga rättigheter anordnade i maj 2018.
Översätting från finska: Anne Rosenlew
