GÄSTBLOGGARE: Som motpol till det ljusa, goda och hederliga har det både i sagorna och i det verkliga livet alltid behövts något mörkt, ont och svekfullt. I Finland har romerna gjorts till mörka tattare eller zigenare, till monster vars ankomst man skulle anmäla med ropen ”varning, tattare!” eller med vilka man skrämde barn: ”Om du inte lyder kommer zigenarna och tar dig.” Rasismen har djupa rötter i Finland och romerna utgör en av minoriteterna som har utsatts för rasism i generationer.

På grund av diskrimineringens långa historia har den blivit norm för romerna. Därför är det en utmaning även för välutbildade och framgångsrika romer att peka på missförhållanden i det finländska samhället. En ständig rädsla är en av dem.

Många av de romer jag känner undviker till exempel att använda allmänna fortskaffningsmedel, att röra sig ensamma ute om kvällarna och masstillställningar eftersom de är rädda. Många har också sagt att de inte vill tala om rasismen de möter för att undvika att romernas ställning förvärras ytterligare.

Då rädslan uppnår en dimension som begränsar livet och påverkar beslut klingar talen om ett jämlikt samhälle som utopistiska.

Rasismen orsakar trauman – också för romer

Då jag gjorde bakgrundsforskning för föreliggande text pratade jag med Michaela Moua. Förutom på sin post på justitieministeriet arbetar hon som finländsk rasifierad terapeut. Hon berättade för mig om stressteorin om rasifieringens trauma (Robert T. Carter 2007) i vilken rasismen identifieras som upphov till trauman. Speciellt rasifierade minoritetsrepresentanter som bor i vita miljöer kan uppvisa samma posttraumatiska stressymptom som en soldat som återvänder från kriget lider av, eftersom de tvingas att ständigt utsättas för rasism, utdefiniering och marginalisering. Symptom kan bland annat vara en djup skamkänsla, depression, självanklagelser, ångest, undvikande av sociala situationer, missbruk av rusmedel, självmedicinering samt rädsla.

Detta utgör en självnärande ond cirkel som småningom kan leda till samhällelig marginalisering.

Enligt Moua har känslan av skam ett starkt samband med en införlivad rasism. Människan börjar tro på omgivningens marginaliseringssignaler. I Finland tar sig marginaliseringen uttryck i osynlig- eller omintetgörande av förtryckta minoriteter. Då inga representationer av en själv syns i historien, i media eller i skolböcker upplever man den egna berättelsen som betydelselös.

Då jag hörde om teorin fick jag en aha-upplevelse! Visserligen är det sorgligt att rasifierade överallt i värden får symptom av rasism, hatprat och diskriminering, men vetskapen om att vi romer delar samma börda med andra rasifierade känns befriande. Den talar om för oss att vi inte är svagare än andra.

Trygghetskänslan tillhör alla!

Jag började tänka att de romer som förnekar rasismens existens och blundar för den inte enbart vill vara vita finländare till lags. Kanske romerna är i samma situation som i krig illa traumatiserade soldater som inte längre ens känns vid sina smärtor.

Jag hoppas att det mörka eller en mörk hudfärg inte längre automatiskt skulle ses som något ont. Jag hoppas att mänskor som gjorts illa med tal om zigenarmonster och med rasism får den hjälp de behöver.

Jag hoppas att vi redan inom en snar framtid kunde vara ett samhälle där rädslan inte skulle hindra någon från att gå ut och njuta av kvällssolen på stan eller att en butiksresa inte behöver skjutas upp till följande dag för att klockan är mycket. Känslan av ett tryggt samhälle tillhör alla, också dem som är rasifierade.

Leif Hagert blogi

Leif Hagert

Skribenten är viceordförande för Romska ungdomsrådet.

Översätting från finska: Anne Rosenlew

%d bloggers like this: