Flyktingfrågan visar på EU:s oförmåga att agera enhetligt. Samtidigt som nationalkonservativa medlemsländer i allt högre grad ifrågasätter den europeiska rättsordningen. Yles tidigare Europakorrespondent Daniel Olin ser tillbaka på en dyster period i EU:s historia.
Trots vårsolens sken är det fortfarande svalt i luften. Bakom skogsdungen på den vidsträckta serbiska slätten betar hästar fria. I den leriga marken bredvid en av många vita pelare som markerar EU:s yttre gräns finns skoavtryck. Några timmar tidigare i skydd av nattens mörker har en grupp människor sprungit över fälten förbi de vita pelarna, in i EU.
Det är tidig vår 2015. Jag befinner mig vid gränsen mellan Ungern och Serbien för att göra ett reportage för Yle om att allt fler migranter vandrar över de serbiska åkermarkerna vidare in i EU-landet Ungern. På våren 2015 är flyktingfrågan fortfarande lågt prioriterad, det är först några månader senare som den stora folkvandringen genom Europa börjar. Den ungerska premiärministern Viktor Orbáns planer på att bygga ett gränsstängsel tar knappt någon på allvar, inte byggs det murar i dagens Europa, heter det då.
Fort Europa tar form
Tre år senare, våren 2018, är jag tillbaka vid gränsen. Nu på den serbiska sidan. Jag möts av ett 150 kilometer långt och flera meter högt taggtrådsstängsel krönt av rakbladsvassa taggar. Ingen kritiserar längre Orbáns gränsstängsel, däremot verkar det vara mera regel än undantag att bygga gränshinder för att stoppa flyktingar att ta sig in i unionen.
Det senaste stängselbygget sker vid den polska gränsen till Belarus. En gräns som Polen ser som en inre angelägenhet. Dödsfallen vid gränsen är ännu ett tragiskt exempel på att flyktingströmmarna till Europa har satt de mänskliga rättigheterna på prov.
Vid EU:s yttre gränser rapporteras det om olagliga avvisningar, så kallade pushbacks. De sker under EU:s gemensamma gränsmyndighet Frontex vakande öga. En myndighet som har till skyldighet att trygga mänskliga rättigheter vid EU:s gränser.
Sedan hösten 2015 har EU-kommission lagt fram flera förslag på en gemensam flykting- och migrationspolitik. Men diskussionen stampar på ställe på grund av vissa medlemsländers kategoriska motstånd mot en solidarisk fördelning av asylsökande. I brist på solidaritet har EU istället valt att betala Turkiet för att landet ska ta hand om flyktingfrågan för EU:s del. Att Turkiet inte garanterar de asylsökande ett skydd enligt folkrätten har inte varit hinder för det kontroversiella avtalet.
EU:s grundläggande värderingar ifrågasätts
Inte lyckas EU-länderna heller komma till skott i krisen med Ungern och Polen. Polens auktoritära styre skaffar sig kontroll över landets domstolar, utmålar flyktingar som landets största hot, fiskar röster genom hatretorik mot hbtq-personer och klubbar igenom kontroversiell abortlagstiftningen. Utveckling i Ungern är lika dyster.
EU har visserligen det senaste året protesterat högljutt i takt med att utvecklingen i dessa två länder i allt högre grad strider mot rättsstatliga principer och unionens demokratiska värderingar. EU hotar med antingen finansiella sanktioner i miljardklassen eller det så kallade artikel 7-förfarandet som skulle frånta ett medlemsland sina rättigheter. Det sistnämnda har ändå visat sig vara tandlöst. Varje regering har ett veto. Ungern och Polen håller varandra om ryggen.
EU verkar istället hoppas på att ett minskat väljarstöd för de styrande partierna ska lösa denna svårlösta konflikt.
Men det är riskfyllt att lägga sitt hopp till väljare i länder där den styrande makten tystat de oberoende medierna. I den offentliga debatten kommer varken opposition, medborgarorganisationer eller vanliga människor till tals. Samtidigt tar de auktoritära regeringarna till populistiska knep för att vinna röster.
Jag minns den polska familjen med sex barn som jag intervjuade i en mindre stad utanför Warszawa. Tack vare det nya barnbidraget på 500 zloty kunde deras barn ha hobbyer som familjen inte ens tidigare kunnat drömma om. Eller hemmafrun på landsbygden i Ungern vars man plötsligt dött. Utan regeringens nya gas- och elrabatter skulle hon och hennes barn inte haft råd att bo kvar. De båda familjerna kände dessutom rädsla för det som deras regeringar och medier kallar för “flyktinghotet.
Utvecklingen de senaste åren visar med all tydlighet att EU har enorma svårigheter att hantera medlemsländer som vägrar följa regelboken. Samtidigt är EU:s migrationspolitik under all kritik. En union som påstår sig stå upp för mänskliga rättigheter bör bedriva en human migrationspolitik.
Att EU fick Nobels fredspris 2012 för att ha främjat fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa känns idag avlägset. Lika avlägset som att gränsen mellan Ungern och Serbien så sent som våren 2015 var öppen och obevakad.
Daniel Olin
Författaren är journalist på Yle, han var Svenska Yles Europakorrespondent 2015-2018. Han är pol.mag från Åbo Akademi med folkrätt som huvudämne.
Huvudbild: Barbro Ahlstedt Yle
Åsikterna och perspektiven i gästbloggtexterna är skribenternas egna och representerar nödvändigtvis inte Förbundet för mänskliga rättigheters ställning.
