GÄSTBLOGGARE: Mina första minnen från Finland är från början på 1990-talet. Jag och min flickvän hade åkt över från Sverige för att fira valborg i Helsingfors. Vi började i Brunnsparken med hennes studiekompisar. När vi går förbi en grupp människor som slagit läger under ett träd skrek en av dem n-ordet efter mig. Jag hade aldrig tidigare hört ordet skrikas på det sättet. Min frus väninna reagerade snabbt, sa till åt gruppen att sluta vara så töntiga ”juntiga” och de tittade skamset ner i marken.

Något år senare hade vi flyttat till Finland och fått vår förstfödde son. En solig höstdag var jag på väg till skolan och gick förbi en man med barnvagn. Jag ser en annan man kommer emot oss med en cola-burk i handen. Väl framme vid metrostationen hör jag ett skrik och vänder mig om. Mannen med colan rusar iväg med den andra mannen springande efter sig. Ganska snart återvänder barnvagnsmannen till sitt gråtande barn i barnvagnen. Barnet och vagnen är dränkta i cola och mannens ögon tårsprängda. Jag försöker trösta honom men känner mig hjälplös. Kunde jag ha hindrat att mannen med det utländska utseende råkade ut för cola-attacken utförd av mannen med det finländska utseendet?

Jag vet inte svaret men jag vet att synen aldrig har försvunnit från min näthinna. Jag påverkas fortfarande av händelsen, framförallt när jag se en utländskfödd man med en barnvagn. Jag har alltid varit på min vakt när jag går ut med mina barn, redo att försvara dem i alla situationer och tyvärr lite förberedd på det värsta.

En kall vinternatt står jag i taxikön i centrala Helsingfors. Långa köer, tiden för lillajulsfester. När det äntligen är dags för mig och min vän frågar chauffören vart vi ska. Åt det hållet åker han inte, svarar han då vi säger adressen. Snopna ställer vi oss åt siden och signalerar åt den nästa i kön att ta bilen. En stor man med snaggat hår, bombarjacka och svarta kängor stiger fram och undrar om vi inte längre behöver en taxi. När vi förklarar chaufförens svar går han fram till bilen. Snart vinkar han åt oss att komma till bilen och vi åker tacksamt och utan problem hem.

Den händelsen lärde mig en hel del. Lika mycket som jag förbannat saknaden av civilkurage när ett barn blev attackerat mitt på dagen på en metrostation, lika förvånad blev jag över att någon som till det yttre liknade en skinnskalle ställde upp för mig mitt på natten. Jag insåg att det fanns en del fördomar i mig själv också.

Jag och min familj har under årens lopp flyttat runt en hel del. Förra sommaren var det igen dags att återvända till Finland. Ett land där många vänner och familj får mig att känna mig hemma. Men också ett land förknippat med vissa svåra minnen.

De senaste åtta månaderna har varit en positiv överraskning. Mina barn har visserligen blivit större och några av dem har flyttat hemifrån, men det är inte enda orsaken till att jag går omkring mer avslappnad än förr. Stämningen har ändrats och det är till det bättre.  Framförallt ungdomarna gör mig hoppfulla med sin inställning till livet och varandra.

Men det finns fortfarande en ganska hög tröskel för att ingripa. Några tycker att det beror på finländarnas vilja att låta var och en sköta sitt. Jag tror att det beror på att man inte så ofta uppmanar folk att visa civilkurage i Finland. Det behövs lite vana för att våga och kunna, positiva exempel att ta efter.

I våras kunde man följa Förbundet för Mänskliga Rättigheters Päätepysäkki-kampanj i HSL som tog upp betydelsen av att ingripa, säga ifrån eller med en handling som val av sittplats visa vems sida man står på. Den kampanjen gjorde mig glad. Jag tror att de flesta människor är välvilliga till andra människor, men alltför ofta låter vi några få sabotörer, rasister eller andra mobbare, förstöra stämningen. Om vi som är i majoritet säger ifrån kan vi ganska lätt sätta stopp för mobbarna. Och samtidigt föregå med gott exempel för våra barn, som kan lära sig att det är både rätt och ganska lätt att ingripa.

Modou Sidibe
Socionom, ungdomsledare

Läs bloggen på finska: Kuka uskaltaa avata suunsa?

*************

Vierailijablogikirjoitukset edustavat kirjoittajien omia mielipiteitä eivätkä välttämättä Ihmisoikeusliiton kantaa.

 

 

%d bloggers like this: